Att rädda en prinsessa

Det var en gång en ståtlig och mäktig riddare som egentligen inte hade något särskilt nyttigt för sig, så istället spenderade han det mesta av sin tid med att rida land och rike runt och vara ridderlig och i största allmänhet göra sånt som riddare gör. Du vet, rädda vackra jungfrur i nöd och sådant.
   Denne riddare må ha varit aldrig så ståtlig och ridderlig, men särskilt intelligent, det var han inte. Tankeverksamhet var helt enkelt inte hans starka sida. Av någon anledning tycks det vara vanligt förekommande för folk i hans yrke. Det kan ha något att göra med all den där plåten de skramlar runt i som tynger på huvudet. Lyckligtvis så är nu intelligens inte någon större nödvändighet för en riddare. Man behöver inte ha några större akademiska färdigheter för att kunna slå någon i huvudet med ett svärd.

En dag kom denne riddare till ett fjärran kungadöme. När han red in i den kungliga huvudstaden tycktes alla människor vara upprörda och förtvivlade över något. Riddaren hörde lösryckta meningar men kunde inte riktigt avgöra vad det hela handlade om. Istället valde han ut en man som han tyckte såg pålitlig och ärlig ut och red fram till denne.
- Väl mött, min gode herre, dånade riddaren med en basröst som fick glasrutorna i de intilliggande husen att skallra. Jag ser på ditt godmodiga yttre att du säkerligen är en ärlig själ.
   Mannen hoppade till och såg sig sedan om för att se efter vem riddaren talade till innan det sakta gick upp för honom att det var honom själv det gällde.
- Jag undrar om Ni kan bistå mig med den information jag så högeligen eftertraktar, mullrade riddaren vidare. (Alla riddare tycks vara barnsligt förtjusta i högtravande formuleringar, ett beteende som ingen lyckats utröna orsaken till.)
Mannen fick en knipslug min och sträckte sedan utan ett ord fram handen.
- Min gode herre, vet Ni icke att man bör ge sina medmänniskor i denna grymma värld en hjälpande hand då de söker att uträtta sitt värv? frågade riddaren mannen.
- Jaså, blev svaret. Mannen höll kvar sin utsträckta hand.
En besvärad tystnad uppstod innan riddaren slutligen böjde sig fram och letade fram en börs ur sadelväskorna ur vilken han plockade upp några mynt. Han la dem i mannens utsträckta hand.
   Mannen stoppade ner mynten i sin egen börs och tog sedan till orda:
- Prinsessan har blivit bortrövad av en hiskelig drake. Draken har fört henne till sitt näste upp i bergen där han håller henne inspärrad. Kungen och drottningen är helt förtvivlade och har utfäst en belöning till den man som kan rädda prinsessan.
- Jag tackar Er för Era ord, sa riddaren. Nu måste jag genast ge mig av, ty plikten kallar och manar mig till att hjälpa den väna mön i hennes nöd och rädda henne från ett öde värre än döden. Jag ger mig åstad till det kungliga slottet.

Riddaren begav sig alltså till det kungliga slottet där han mötte kungen och drottningen. De kungliga föräldrarna var helt utom sig av förtvivlan över att prinsessan rövats bort och tacksamma för all hjälp den kunde få.
- Om Ni kan hjälpa oss i vår nöd, herr riddare, så är vi Er evigt tacksamma. En stor belöning väntar Er om Ni kan befria vår dotter ur den hemska bestens klor, sa kungen.
- Frukta icke, Ers majestät, ty Er dotter skall inom kort vara befriad ur sin fångenskap hos detta gruvligaste av alla vidunder, sa riddaren med en tvärsäkerhet som kom sig av att det helt enkelt inte låg inom hans fattningsförmåga att inse att han kunde tänkas bli besegrad och förvandlad till en hög med aska.
   Efter mycket lovar och svär hit och dit och ett antal långa och utsirade tal kom riddaren så slutligen iväg på sin färd. (Det är förvånansvärt hur kungligheter, hur sorgsna de än är eller hur bråttom de än har, alltid har tid till utsirade tal.)

Efter att ha färdats i två dagar kom riddaren fram till en liten by som låg i utkanten av bergen. Strax utanför byn träffade han på en bybo som han kallade på.
- Jag undrar om Ni måhända vet var den gruvliga draken har sitt näste? frågade riddaren mannen.
- Vilken drake menar han då?
- Finns det flera sådana bestar i dessa trakter?
- Jojomensan, ska han veta. Såna däringa har vi allt ett par av här i trakterna, svarade mannen nästan litet belåtet.
- Den jag söker har rövat bort en vän jungfru och håller den stackars damen fången.
Mannen såg lätt oförstående ut och tvekade en lång stund innan han sa:
- Jo, alltså, det finns ju en drake en bit bort som har en tös hos sig men…
- Det är säkerligen den drake jag söker! utropade riddaren. Det skulle vara mig en glädje om Ni ville förklara vägen dit för mig.
   Riddaren fick sin vägbeskrivning och red skyndsamt iväg. Kvar stod mannen och kliade sig fundersamt i huvudet. Inte trodde han att det var den flickan riddaren sökte inte. Dam? Pyttsan.

Riddaren kom så småningom fram till utlöparen till drakens berg. När han red upp på berget såg han snart drakens näste som var en gammal förfallen ruin. Han såg draken ligga hopringlad på murkrönet och lättjefullt blåsa rökringar. När han kom närmare såg han även en kvinna sitta på krönet bredvid draken. På något sätt så föll hon inte in i riddarens bild av en vän prinsessa. Hon var inte iförd siden och sammet utan bar svarta läderkläder och hade en mopp av spretigt svart hår på huvudet. Detta gav riddaren vissa bryderier. Hans hjärnverksamhet skramlade sakta igång, men satte krokben för sig själv och fastnade i någon förvirrad logik - säkerligen var hon tvingad till detta av draken.
- Hör upp din hemska best, ropade riddaren till draken, ty jag har kommit för att befria prinsessan.
Riddaren hade förväntat sig ilska vrål från draken och kvastar av eld eller något annat i den stilen. I stället möttes han av förvånade ögonkast från både draken och kvinnan. Den låg något i dessa blickar som till och med riddaren i sitt förvirrade tillstånd kunde uppfatta som en möjlig idiotförklaring av honom själv. Men han slog snart bort dessa tankar och fällde sin lans.
- Ge upp eller bered dig på att dö, drake, ropade riddaren. Ett muller hördes från draken och riddaren gjorde sig beredd på att slåss. Nu skulle han ärorikt få kämpa mot draken tills en av dem föll. (Och det var självklart draken som skulle falla, förlust ingick inte i riddarens vokabulär.) Mullret från draken fortsatte och övergick i något slags frustande. Riddaren trodde nu att drakens var riktigt arg och snart skulle anfalla. Men draken gjorde ingen ansats att anfalla utan satt kvar på krönet. Kvinnan bredvid draken gav upp ett ljud och riddaren kände medlidande med henne i hennes skräck innan han insåg att hon satt och skrattade. Sakta gick det upp ett ljus för riddaren när han insåg att drakens mullrande ingalunda berodde på ilska utan på munterhet. Draken låg vid det här laget och vred sig av skratt och fnyste fram rökpuffar.
   Riddaren satt ett ögonblick som fallen från skyarna. (Nåja, det ska medges att det nog var flera ögonblick.) Sedan insåg han just hade blivit gjord till åtlöje inför prinsessan. Han blev nu än mer beslutsam att besegra draken. Det fanns dock en hake. Problemet bestod i att draken fanns högt uppe på murkrönet och riddaren befann sig på marken.
   Det lilla problemet löstes snart nog. Draken vred sig så av skratt att han rasade ner från ruinen.
- Bered dig på att kämpa, din best, dånade riddaren. Riddaren sporrade sin stridshingst och gick till anfall. Han dundrade fram mot draken i full karriär. Draken gav riddaren ett förvånat ögonkast innan den smidigt flaxade upp i luften och över riddarens huvud och landade på andra sidan. Riddaren försökte få hästen att stanna och vända men hästkraken hade blivit så till sig av att få dundra fram över heden att den fortsatte ett stycke till av bara farten innan riddaren slutligen lyckades få stopp på den.
   Uppe på murkrönet satt prinsessan kvar med en road min. Vid det här laget borde damens inställning till det hela gett riddaren åtminstone en liten vink om att allt inte var vad han trodde att det var, men varningssignalerna gick inte riktigt ända fram.
   Riddaren sporrade sin häst igen och fällde lansen. Draken slog nonchalant ut med ena frambenet och viftade undan lansen med ett slag som knäckte den och nästan sopade riddaren ur sadeln. Sedan blåste den ut rök mot riddaren med ytterligare ett mullrande skratt.
   Riddaren drog istället sitt svärd och anföll igen. Den här gången var han tillräckligt snabb för att hinna upp bakom draken innan denne hann vända på sig. Riddaren högg med sitt svärd av en bit av svanstippen på drakens svans. Draken vrålade ilsket och svepte runt mot riddaren och välte omkull riddaren med häst och allt. Hästen skriade förskräckt och sparkade i luften innan den kom på rätt köl igen.
   Riddaren låg kvar som en skalbagge på rygg och flaxade innan även han lyckades ta sig upp. (Ja, försök själva ta er upp när ni är iklädda ett halvt skrotupplag.) Så grep han sitt svärd igen och anföll.
Draken hade vid det här laget blivit rejält uppretad och beredde sig på att blåsa ut en eldkvast mot riddaren och förvandla denne till en hög rykande aska.
   Men då grep prinsessan in:
- Vad fan sysslar ni med egentligen?! Sluta vara så barnsliga och lugna ner er lite.
Både riddaren och draken hejdade sig i sin anstormning och glodde förvånat på henne. Så lät draken höra en irriterad fnysning och viftade demonstrativt på svanstippen. Sedan vände den sig med en ilsken blick mot riddaren igen.
- Lägg av, sa jag, gormade prinsessan med en uppläxande min. Skyll dig själv, det var ingen som bad dig att börja slåss med honom. Sluta att vara så förbannat sur.
Draken stannade till och glodde dumt på henne. Hade han kunnat rodna så skulle han troligtvis gjort det.
- Eeeeh…va? kväkte riddaren som förvirrad stod med svärdet fortfarande i näven.
Prinsessan vände sig mot honom:
- Vad är det nu då?
- Får du säga så? Är du inte fånge? undrade riddaren fånigt. (Kan ni tänka er att han till och med glömde blomsterspråket.)
- Ser jag ut att vara det? frågade hon med ena ögonbrynet höjt och fortsatte sedan innan han hann svara: Jag antar att det är mina trögfattade kungliga föräldrar som lurat i dig en massa smörja.
- …men du är prinsessa och han drake…, försökte riddaren.
- Och?
- Jo…, började riddaren men morskade sedan upp sig och fick tillbaka lite av sin vältalighet: Dessa hemska bestar rövar bort väna prinsessor och håller dem fångna och det är min plikt att rädda de stackars damerna från detta hemska öde!
- Jag har inga planer på att bli räddad, jag trivs som jag har det, svarade prinsessan.
   Riddaren försökte förtvivlat att övertyga prinsessan om att det inte gick för sig att göra på det här viset, men till ingen nytta. Prinsessan hade tröttnat på hovlivet och ville inte tillbaka.
   Riddaren fick till slut ge upp med sina övertalnings-försök. Trots att han inte tyckte om situationen så hade han trots allt sina riddarheder att tänka på. Det gick inte för sig att plocka med sig damen mot hennes vilja.

Så den stackars riddaren fick gott finna sig i att inte få rädda någon prinsessa den här dagen. Men han hittade snart nya äventyr att ge sig in på.
   Prinsessan och draken fortsatte hålla ihop och trivdes bra med det, i alla sina dagar.