Delirium

Tiden flyter fram likt vatten utan att hon kan hejda den. Hon önskar att hon kunde. Nu vill hon inte fortsätta framåt längre, här är hon nöjd.
   Fast hon kan ju förstås inte veta om de kommande ögonblicken skulle bli bättre än de nuvarande, hon har ju inte upplevt dem än. Eller har hon det? Hon är inte riktigt säker, det är hon sällan.
   Hon stannar upp och står en lång stund och bara funderar på det. Ögonbrynen rynkas och hon grimaserar när hon försöker komma underfund med hur det egentligen ligger till.
   Så flyger en gul fjäril förbi och fångar hennes uppmärksamhet. Hon ler och följer den med blicken. En kort sekund far en undran om vad hon egentligen funderade över genom hennes huvud, men snart är även den tanken borta. Hon ler lyckligt när fjärilen rör hennes hud med lätta vingslag och skrattar glatt.
   Hon sträcker ut handen för att röra vid fjärilsvingarna men den lilla varelsen fladdrar undan. Hon tittar sorgset efter den för att den inte vill stanna hos henne. Men i trädtopparna sjunger fåglarna för henne och får henne att glömma sorgen och istället dansa till deras melodier. Snurrande runt, runt med armarna utsträckta dansar hon för himlen och fåglarna.
   När hon tröttnat på att dansa lägger hon sig ner i gräset och betraktar molnen som leker tafatt uppe i himlen. Hon vaggas snart till sömns vindens viskningar.
    Hon väcks av en man med argt ansikte som säger åt henne att gå därifrån. Hon tycker inte om dessa människor i sina blåa kläder. De skäller alltid på henne och kör bort henne. Hon kan inte förstå varför de inte kan lämna henne ifred. Hon har ju inte gjort dem något ont. Men de gör henne ont, slänger ut henne, stänger ute henne. Några gånger har de gjort henne mycket ont. De tog henne till platser med onda gärningar som man inte kunde gå bort ifrån.
   Mannen skäller fortfarande på henne och är ännu argare. Tankarna flög iväg och hon glömde lyssna på honom och hon vet att det är det som gjorde honom argare. Han griper tag i hennes arm, alldeles för hårt. Hon blir rädd och sliter sig loss. Hon kommer på fötter och springer därifrån. Mannen ropar efter henne, men hon fortsätter springa bort från honom.
    Så småningom saktar hon ner och börjar gå när hon kommit utom synhåll för mannen. Vandrande längs gatorna nynnar hon tyst för sig själv.

Det stora vita huset har en trädgård där det finns en hundgård. Inne i hundgårdens bur står en ensam hund. Hon stannar vid staketet och griper tag i spjälorna och tittar på hunden. Den tittar tillbaka men skäller inte. Kanske har den tröttnat på att skälla eller också är den för hunsad för att ge något ljud ifrån sig. Tårarna rinner nerför hennes ansikte när hon ser på den. Om hon bara kunde ta sig in i trädgården skulle hon släppa hunden fri. Den kunde vara hennes vän och aldrig behöva vara inlåst mer.
   Hon tycker inte om att vara instängd. Det vet hon. Det är mycket hon inte vet, men detta vet hon; hon vill inte vara instängd. Hon var det någon gång, för det fladdrar bilder genom hennes huvud som påminner. De låste in henne, gjorde henne illa med vassa nålar. Världen förlorade sina färger då och musiken tystnade. Hon ville inte längre dansa med livet.
   Hon minns även andra saker ibland. Onda bilder, onda gärningar i hennes huvud ibland om nätterna som gör att hon skakar och får svårt att andas. Hon vill inte sova de nätterna, men man får ont i fötterna och blir trött av att gå hela natten så hon somnar ändå ibland. Men de onda nätterna är inte så många längre och bilderna försvinner med soluppgången. De bleknar bort som morgondimma. Glömskan är hennes välsignelse.
   Morgonen är hennes vän. Den värmer henne och ger henne vackra drömmar. Drömmar man kan dansa och sjunga till. Hon tycker om att dansa och sjunga. Så hon dansar och sjunger och ser sin värld målas med färger och dagens melodier.