Den röda tofsen

Lite bakgrund... Det här var tänkt som lite humuristiskt fabulerande kring min mammas papegoja, Ludde, som på äldre dagar fått en viss fixering vid en liten röd makrametofs. Med viss risk för att det vilar lite väl mycket internhumor över texten, lägger jag ändå ut den. Så Ludde finns, fast inte riktigt lika tokig, bara nästan.

Den här är en berättelse om hur illa det kan gå när man fastnar i beroendets och besatthetens klor. Det här är berättelsen om Ludde.

Ludde var en gång ett lugnt och sansat fjäderfä, mer eller mindre, med båda fötterna fritt flygandes i luften. Men så en dag förändrades allt. Det var den dagen då den röda tofsen kom in i våra liv.

Till att börja med tycktes allt så oskyldigt, ingen tänkte väl direkt på det. Hur skulle vi kunna ha en aning om den inverkan den slutligen skulle ha på Ludde och i våra liv? Den röda tofsen hade trots allt funnits där i flera år utan att vi tänkt närmare på det. Det hängde där, på kroken i hans bur, år ut och år in. Han lekte med den ibland, men oftast hängde den bara där orörd.

Undan för undan förändrades han. Vi var chockade och förtvivlade. Han brukade vara en sån rar och mysig parakit - kelig och sällskaplig. Men så efterhand blev han nyckfull och aggressiv, man visste aldrig vad han skulle ta sig för.

Ludde kunde helt plötsligt bli fruktansvärt upprörd och till och med vildsint, så till den grad att han började attackera alla som kom i närheten av hans tofs eller försökte ta den ifrån honom.

Han kunde sitta tyst i ett hörn i buren, till synes i egna tankar och sedan helt plötsligt rusa upp, helt förryckt, som om han fått ett hysteriskt anfall och hotfullt närma sig oss, bligandes på oss med en sjuklig misstänksamhet.

Det här beteendet var något nytt för oss. Visst hade uppvisat en del tonårsfasoner och dylikt, men trotset hör ju ungdomen till. Även lite uppblåst poserande och machoattityder hade ibland kunnat anas när han försökte visa sig manlig och imponerande, men alla gör vi ju en del fåniga och dumma saker under passionens inverkan. När det hände kändes det helt enkelt som en något irriterande, men trots allt naturlig fas han var tvungen att gå igenom.

Man kan förstås anklaga sig själv för att man inte såg tecknen, men det är alltid lätt att vara efterklok. Som den gången han fick en egen liten koja till exempel. Det var tänkt som en trevlig liten present, men det visade sig vara en dålig idé. Han höll sig för sig själv i sin koja och ville inte låta någon komma i närheten. Försökte man var han ilsken och aggressiv. Men när det hände trodde vi ju bara att det var hormonernas inverkan, en tonårsfas. Vilken tonåring har inte stängt in sig på sitt rum och visat ilska mot alla som vågat sig i närheten?

Så här i efterhand frågar man sig ju om han kanske redan då hade börjat bli beroende av tofsen, men bara var bra på att dölja det. Han rörde den sällan på dagtid, men på nätterna var han ju ensam med den i buren medan vi andra låg och sov.

När vi började inse tofsens inverkan på honom försökte vi att göra någonting åt det. Vi försökte ta den ifrån honom, men det tycktes dömt att misslyckas. När vi väl förstod vad som höll på att hända var det väl kanske redan för sent. Bara att lyckas ta den ifrån honom var oerhört svårt. Han lämnade nästan aldrig tofsen ur synhåll, utan vaktade den misstänksamt.

När tofsen försvann ur synhåll kunde han lugna ner sig efter ett tag, men det varade bara tills den kom tillbaka, då blev han genast aggressiv igen. När den försvann blev han dessutom ofta förvirrad och disträ. Han kunde trampa omkring i cirklar, vrida och vända på sig, till synes utan att riktigt veta vad han skulle ta sig för. Han kunde inte koncentrera sig på någonting. Det bästa var att försöka flytta på tofsen när han var upptagen med äta eller putsa sin fjädrar och inte hade sin fulla koncentration riktad mot den. Men även om vi lyckades gömma den hittade han den alltid igen. Gjorde han inte det övergick det tillfälliga lugnet sakta till extrem upprördhet och vi fick inte en lugn stund förrän den röda tofsen var på plats igen. Han kunde skrika och springa runt i evigheter, stirrigt flaxa runt i huset och bita med näbben i allting tills han fick tillbaka den. Tapeter, dukar, papper - allt blev sönderbitet innan han fick tofsen tillbaka.

Det här pågick en tid och vi såg hjälplöst på. Den röds tofsen upptog mer och mer av hans liv och det tycktes inte finnas något vi kunde göra åt det. Det gled oss helt enkelt ur händerna. För varje dag växte avståndet mellan oss och han kvittrade allt mindre till oss. Han kom inte ens flygandes till matbordet längre för att sno åt sig en bit potatis eller ett par makaroner. Allt han gjorde var att sitta nere på sitt golv och vakta över sin röda tofs. Vi kunde inte ens städa den delen av golvet längre - han började till och med anfalla dammsugaren. Vi vågade inte framhärda med städningen. Han var så galen att han inte insåg sin egna begränsningar och vi vågade inte riskera att han en dag när han anföll dammsugaren skulle springa framför slangen och sugas in av misstag. Han är trots allt bara en 92 gram tung liten parakit.

Efterhand förföll den delen av köksgolvet allt mer, täcktes av mer och mer smuts. Ludde satt där inne bakom all smuts, som i sin egen lilla borg. Så en dag kunde vi inte ens se honom längre, vår lilla nymfparakit. Vi visste att han satt där inne nånstans, med sin röda tofs, men vi kunde inte nå honom längre.

Men nånstans därinne sitter han, vår Ludde, långt inne i ett hörn nere på sig skitiga golv, omgiven av högar av smuts, ruvandes över sin röda makramétofs. Ensam i sin egen förryckta värld.